Alla kan i allmänhet bli frustrerade, arga eller härligt ilskna. Men jag tror att män i synnerhet blir det. Hur mycket som är kulturellt eller genetiskt betingat får antropologer och doktorer bråka bäst de vill om. Testosteronet flödar, man blir obstinat och kroppen säger till en att spöa ner närmaste individ. Vissa normer förhindrar ju dock detta, och vi är tvungna att hitta en väg att kanalisera vår vrede. Fotboll är en sådan väg.
Det slog mig, när jag var på fotbollsderby härom veckan, att detta är ett fantastiskt tillfälle att kanalisera ut sina innersta känslor. Det var uppskattningsvis 80% män i publiken och känslor visades i massor. Här kom de fram, de där känslorna som normerna förbjuder oss att visa när det går dåligt på jobbet. Känslor som inte bejakades när man insåg att man inte kan påverka sin egen situation. Skrikandes, vrålandes, spottandes, viskandes, med knuten näve eller med yviga gester kom all denna ilska fram. Det var en kollektiv psykoterapi. Man rannsakade sig själv och kände efter om det fanns några förtryckta känslor i sitt innersta, och om det nu fanns det så var det bara att släppa ut dem.
Det uppstår ju såklart också problem när alla dessa patienter skall gå hem från sin terapi. Med alla de känslor som nyligen har tagits itu med är det faktiskt inte konstigt att det blir minst sagt lite turbulent. Men vad gör det, när så mycket känslor äntligen kommit fram. Kul att känna tillsammans istället för att gymma av sig sina känslor själv. Att vara på derby är ett bra substitut för gymmet.
0 Svar to “Fotboll eller gymmet.”