Jag spatserar gata upp och gata ner, plötsligt kommer jag på mig själv, jag går och ser ut som ett sammanbitet jävla rövhål. Munnen är som ett sträck, ögonbrynen är böjda och gångstilen kan liknas vid schutzstaffelns bestämda steg under 40-talet. Innan insikten hade jag gått och undrat varför alla människor ser så sura ut, varför får man inte ögonkontakt, varför känns världen omänsklig. Fan vad dum man är, jag lägger ett klädsamt leende över läpparna, sänker takten och börjar se allmänt lycklig och nöjd ut. Reaktionen är omedelbar, människor slappnar av, tittar upp och om allt vill sig rätt så får man se ett drag i mungipan på mötande ekipage. Slappna av och se inte så jävla tuff ut, det är ganska skönt!
Sen måste jag säga en sak, alla er fittor som inte kan ett skit men som bablar på som om världen var ett tv-program och ni var programledaren – Håll era förbannade käftar, ingen vill höra vad ni har att säga!
Med tolv järn innanför västen/ Peace
0 Svar to “Se inte ut som ett rövhål”