Ikväll var jag och tittade på en underbar revyföreställning, den innehöll som sig bör; snabba kommentarer, träffsäkra karikatyrer, buskis, slapstick och massor av sång. Men det som fastnade i minnet är dansarna. Och vilka dansare sen! Unga, snygga, vältrimmade och självsäkra. Med lätta steg uppmuntrar dom mitt dystra sinne till skratt och glädje. Mitt liv för en minut med dom. Vad gör jag här på läktaren? När det är hos dom jag vill tillbringa min tid!
Sen knackar cynikern hål på mina fantasier. Hade du varit lika sugen om du träffat dom på krogen? Mitt svar kommer snabbt. Nej det hade jag nog inte. Visst är dom söta och så, men det hade slutat med en enda blick. Det är på scenen dom lever, när dom i dansen får ge uttryck åt sin kreativitet kärlek och glädje! Vad är ett sött ansikte utan en tanke bakom? Ni män och kvinnor som vågar lever för era drömmar.
Jag älskar er!
Det här skrämmer mig mer än vad något spöke under sängen har gjort NÅGONSIN med tanke på att jag vet vad det är för årsmodell på (små)flickorna!
Jag är med dig 100% här Jakob, man kan se en medelålderkvinna sitta och spela loss på en Cello och hon utstrålar långt mer attraktionskraft än om hon hade stått och hängt vid en bar. dagens sanning, eller gårdagens kanske det var
Jag håller också med, och vad är det för trams om småflickor?