Anton klubbade igenom inlägget:
lördag 28 februari, 2009 uret stod på:
03:33
Jag sitter på flyget till australien och slappar med lite ‘Planet Earth’ – BBC’s fetaste naturfilms-satsning. Helt okej, fina bilder. Plötsligt glider en röd jävla elefant in i bild, mitt hjärta stannar och utan att visa min frustration för flygplansomvärlden så frågar jag mig själv – Har det gått så långt att det inte är okej att vara grå som elefant? då kolar jag.. Det töntigaste är att den röda elefanten ser så jävla awesome ut. Han har hittat Dior Homme-lerpölen. Idiot.
På grund av att Australien är världens sämsta land när det gäller internetuppkoppling så måste jag lägga upp filmen som en länk istället för som vanligt – genom vimeo. Klicka alltså här för att se elefanjäveln
Adieu mon coeurs
Jakob klubbade igenom inlägget:
fredag 27 februari, 2009 uret stod på:
23:07
Den nästan euforiska lycka jag kände vid resans början byttes mot trött besvikelse. Som du säkert känner till är priset på en kryssningsbiljett lågt. Så lågt att Jag överhuvudtaget undrar hur det kan vara lönsamt? Svaret blev en dyrköpt erfarenhet för mig. Vid en snabb kontroll av kontoutdraget efter hemkomst kan jag konstatera att resan blev nästan tio gånger så dyr som biljetten…
Men vad är väl pengar till för, om inte för att roa. Trots gott sällskap av min trogna vapendragare herr T, gott humör och bra pepp blev det aldrig riktigt roligt. Sportlov och 18-års gräns i kombination är verkligen ingen höjdare. Jag hade glömt vilken otroligt dålig stämning som infinner sig när finniga tonårskillar försöker göra intryck på det motsatta könet! Charm, finess och stil är ord man inte med den bästa vilja använder för att beskriva det som försegår på dansgolvet.
Våldtäkt med kläder på är närmare sanningen. Det är SKAMLIGT att en del män inte kan tygla sina djuriska drifter! Att dom där ohyfsade snorungarna tog en rolig kväll ifrån mig kan jag leva med. Men vad dom gör mot alla tjejer som är ute för att dansa och roa sig, det får mig att känna skam!
Sist men inte minst, En bild på kryssningens outfit. Tröja, byxa, keps, ja hela klabbet är från Gina Tricot!
Cecilia klubbade igenom inlägget:
onsdag 25 februari, 2009 uret stod på:
20:32
Svimningarna som jag fått dras med i över en veckas tid fick sin förklaring i måndags.
Jag kände att det inte bara kunde vara vanlig trötthet och hormonobalans som fick mig att känna mig så oberäkneligt yr och vimsig, så jag ringde barnmorskan och fick en akuttid. När jag svag och med sprängande huvudvärk damp ned i barnmorskans bekväma besöksstol och hon med mjuk röst frågade hur jag egentligen kände mig, kände jag hur tårarna brände innanför ögonlocken. Jag beskrev hur jag känt mig den senaste tiden och såg hur hennes ögonbryn höjdes i en bekymrad min för varje symtom jag beskrev. Hon bad mig lägga mig ned på britsen, tog blodprov och testade blodtrycket. Fick också lämna urinprov. Det visade sig att mitt järnvärde hade sjunkit avsevärt sedan förra månaden, trots att jag sedan dess ätit järntabletter då det redan vid förra undersökningen låg i underkant. Och eftersom järnet hjälper till att syresätta kroppen så innebär brist på järn att kroppen inte får tillräckligt med syre. Och alla vet ju hur man kan känna sig med för lite syretillgång.
Barnmorskan sjukskrev mig på en gång, fick inte ens gå tillbaka till jobbet utan blev beordrad att gå hem och lägga mig. Påvägen hem skulle jag gå förbi vårdcentralen och lämna fler blodprov, hon ville utesluta att jag lider av blodbrist. Så för första gången i livet är jag nu sjukskriven en tid framöver tills de utrett och behandlat mig. Jag ska få järninjektioner och om det visar sig att jag har blodbrist måste de även göra någon sorts blodtransfusion..
Nämensåatte, det känns fint..
Den här veckan har jag ägnat åt att vila, läsa böcker, gå små promenader, fika med vänner och vilat ännu mer. Tråkigt och skönt. Jag försöker att inte ha skuldkänslor för att jag inte jobbar eller känna mig klen och mesig. Det är som det är, jag måste ta hand om mig själv och tänka på barnet. Barnet har i och för sig varit mer aktivt i magen än någonsin, så det är jag inte orolig för än så länge, och det betyder allra mest.
Justus klubbade igenom inlägget:
tisdag 24 februari, 2009 uret stod på:
21:21
Då blev jag stannad av en trio av förortskids som undra
-Är det rätt väg till Galaxy(båten som Jake är på nu)
-Nej. sa jag och visade dom den rätta vägen.
-Tack! Mannen.
-Ingen orsak, kompis. sa jag.
Jakob klubbade igenom inlägget:
tisdag 24 februari, 2009 uret stod på:
16:29
Tisdag kväll närmar sig med stormsteg. Jag känner festsuget öka i kvadrat med tiden. Ikväll blir kryssning för hela slanten. Senare i veckan kommer ni få det delikata nöjet att läsa den osminkade sanningen: Vad hände? Hur gick det till? Hur känns det? Och till sist, Hur går man vidare?
Skepp ohoj kamrater!
Justus klubbade igenom inlägget:
tisdag 24 februari, 2009 uret stod på:
07:27
Jakob klubbade igenom inlägget:
måndag 23 februari, 2009 uret stod på:
23:12
Jag erkänner att jag har det ganska bra hemma hos mina kära föräldrar! Därför tänkte jag passa på att ge mamma den uppmärksamhet hon förtjänar för all den tid hon tillbringar i köket!
Jag tog en bild i smyg. Det var inte svårt, mamma kan vara lite stel ibland!
Justus klubbade igenom inlägget:
måndag 23 februari, 2009 uret stod på:
21:00
Sitter och lyssnar på Norsk Hip-Hop. Lyssnar hur dom försöker lägga det tight på beatsen. Det gör dom. Men vad jag fnissar åt det. Det låter ju inte klokt.
Har för övrigt haft väldigt mycket att stå i. Så ni vet! Bloggen som jag trodde jag skulle skriva sönder har nu övertaget. Som sagt, sjukt mycket har det varit i två veckors tid. Jag har haft så mycket att göra att min bästa vän snoppen inte haft mycket att säga till om. Jag har behandlat den utan respekt. Den har inte fått en syl i vädret. Men nu ska det bli ändring på det för imorgon kära du, är det du och jag som går och köper ngt fint du kan ha på dig. Du får välja vad du vill. Inte för dyrt.
Ps. Imorgon kommer femte delen av Rex. Missa den inte!
Jaha ni. Är ni spända? Undrar ni om den ryker? det kommer den att göra.
Love klubbade igenom inlägget:
lördag 21 februari, 2009 uret stod på:
21:41
Fokus på de senaste årens miljödebatt är plötsligt förflyttat från kärnkraft, till att helt och hållet uppslukas av klimatkrisen. Jag litar mindre på människor än på naturen. Som värsta konsekvens av växthuseffekten får vi naturkatastrofer, som säkerligen är fruktansvärda men relativt sett mycket tillfälliga. Även förändringar av ekosystem påverkar floder och regnperioder vilket får med sig humanitära katastrofer, även på lång sikt. Men den skada kärnkraft kan göra är värre!
Så länge det finns människor som är beredda att gå i döden för sin sak, är kärnkraft en enorm risk. Att skydda nukleärt avfall från dessa är omöjligt, särskilt när man tänker på den tid som avfallet är radioaktivt. Det är naivt att tro att en regering kan skydda avfallet under hela sönderfallstiden. Den mänskliga faktorn går heller inte att negligera. Kärnkraftsolyckor är inte heller enbart en stats angelägenhet: konsekvenserna kan vara mer förödande för andra stater, vilket gör det till en världslig fråga.
Vi får hoppas att inte kärnkraftsmotståndet växer i väst för att det finns en större rädsla för kärnkraftsolyckor än mot naturkatastrofer, utan för att motståndet får sin grund ur den risk kärnkraft verkligen är. I flera riktningar bör man gå. Den viktigaste är att minska elkonsumtionen något oerhört delvis genom att beskatta alla ”smutsiga” energikällor hårdare och att på så sätt ur ekonomisk vinning forcera fram förnyelsebar energi. Marknadsekonomin kommer nog att skakas rejält och tvingas ändra sig, förhoppningsvis till det bättre och utan att inskränka friheten. Det är ju i en felaktig tillväxt som grundfelet verkligen ligger.
Pest eller kolera? Det är frågan.
Cecilia klubbade igenom inlägget:
lördag 21 februari, 2009 uret stod på:
12:24
Jag ligger på soffan och iaktar magen. Någonting, förmodligen en fot eller en armbåge , drar omkring på insidan så att det plötsligt buktar ut här och där. Först en svepande rörelse från naveln ut mot högersidan, sen en hård kick rakt fram som följs av en cirkelrörelse på vänster sida. Det känns väldigt märkligt och spännande, det liksom kittlar i magen när galningen därinne fräser omkring. Det är nog det närmaste en alienupplevelse jag någonsin kommer att få uppleva, helt sjukt!
På måndag har det gått 28 veckor, allt finns hos bebisen, den kan öppna ögonen och titta, den kan uppfatta ljud genom sina små öron och skulle den födas nu har den stor chans att överleva och bli fullt frisk. Nu är det tydligen bara en lång väntan och tillväxt fram till norges nationaldag så den är välkommen ut. Håll ut därinne darling, vi väntar på dig!
Har varit påväg att svimma några gånger den här veckan. På tunnelbanan igår efter jobbet fick jag hålla i mig med båda händerna i ett sånt där gult handtag för att hålla mig uppe. Jag lyckades ta mig till en bänk på odenplan där jag skulle träffa min kille. När jag satt där på bänken snurrade allting och det flimrade för ögonen. Ett par kom fram och ruskade om mig och frågade hur det var fatt. Precis då kom min kille så de behövde inte ta hand om mig. Man känner sig så ensam och utelämnad på nåt sätt, när man inte riktigt har kontroll. Det är så fantastiskt då, att det faktiskt finns folk som uppmärksammar en. Tack till det fina paret på odenplan.
Det är lite olika saker man får uppleva och gå igenom under de här nio månaderna, och jag har nog inte upplevt hälften än så länge.
Spännande som fan:)
Senaste Kommentarer: