I nittonde veckan var det dags för ultrljud. Hittintills hade vi bara kunnat ana på den växande magen att ett liv höll på att gro inuti i mig, men det kändes fortfarande overkligt.
Jag fick ligga på en brits med tröjan uppdragen så att magen var fri för den stressade barnmorskan som skulle utföra sitt arbete. Min kille höll mig i handen och vi hade våra blickar spänt fokuserade på monitorn framför oss medans barnmorskan kletade ut blå gele över magen och förde ultraljudsverktyget (vad det nu kallas) fram och tillbaka över huden.
På monitorn uppenbarade sig omedelbart konturerna av vårt barn. Där låg det, med ett stort huvud, en tydlig ryggrad, fina små armar, händer, ben och fötter. Vi såg hur den putade med sina små läppar och svalde, hur den rörde på fingrarna på vänsterhanden medan den hade högerarmen lite nonchalant vilande ovanför huvudet. Greppet om varandras händer hårdnade och jag hade inte långt till tårar när jag och min kille slet ögonen från skärmen och tittade häpna på varandra. En fullkomligt fantastisk upplevelse. Från och med då blev det hela mer verkligt, det låg verkligen en liten person där inne.
Förra veckan var vi återigen på besök hos barmorskan. Den här gången fick vi lyssna på barnets hjärtljud. Det lät som att någon gick med snabba steg på ett golv med klackbeklädda skor. När jag såg min killes saliga min började jag skratta. På en gång fick jag bestämt nej från barnmorskan, hon kunde inte höra barnets hjärta om jag bara skrattade hela tiden.
Sen några veckor tillbaka känner jag också tydligt hur bebisen rör sig, hickar och sparkar i magen. Vissa dagar intensivt under större delen av dagen, ibland under natten och ibland känner jag ingenting alls under en period.
Jag vet iallafall, med all önskad säkerhet, att det finns en liten liten person därinne.
Nej, nu är det dags att dra på den lilla svarta och klackskorna, ta en drink och ge mig ut i natten! …eller så lägger jag mig i soffan med mjukiskläder, dricker juice och kollar på melodifestivalen innan jag somnar kl 22 senast.
Fan vad härligt det låter. Väldigt spännande att läsa!
Tack Jakob:)
Det är härligt, ashärligt!