Att vara deprimerad har blivet allt vanligare bland ungdomar den senare tiden. Att vara deprimerad är socialt accepterat, ja nästan trendigt. Ungefär som att dricka laktos-fri latte.
Själv har jag ett annat problem. Jag är uttråkad, less, ja inget känns riktigt spännande. Jag kan vara cynisk och bitter. Men framför allt känns livet så uddlöst. Vart tog dom vassa hörnen vägen? Till er som är deprimerade kan jag bara säga.
-Ni tycker åtminstone synd om er själva!
Som anton så klokt sa länge sedan på denna blogg. Sälj av skiten och fly!
Sälj allt du äger, ta lån upp till hakan och lite till, fly till thailand och köp en ö.
Nej Jakob, alltså det är ju också en form av depression du lider av. Man har svårt att se mening med allting. Att sälja av skiten och bara fly är ju alldeles för lätt, jag tror att du behöver nya utmaningar. För det är ju såhär min son att om man lever ett liv där man precis vet vad nästa drag blir, och motdragen likaså så blir man ju cynisk. Hoppa in i getingboet utan att tänka dig för så skall du få se på törnar.
Hörde en dokumentär om en svensk som smugglade knark (han var knarkare) från bolivia och sen åkte han dit med 3 kg i deras tull. Han satt i ett bolivianskt fängelse i 5 år och träffade en tjej och fick barn. Idag lever han och hans fru superlyckliga i Sverige. Jag tror att det är något sådant du skulle behöva, ett oväntat motdrag lixom.
Puss puss
Oseriöst. Det är bara de icke fullt medvetna som inte är deprimerade. Läs Eric Fromms ”Flykten från frihet”. Puss