Justus och jag kommer aldrig överens om vilken musik vi ska lyssna på. Jag kanske säger svenskpop, han svarar hiphop. Jag kontrar med indierock, han repilerar hiphop. Och på samma tröttsamma vis kan det fortsätta i timmar. Därför Justus tänker jag försöka med en kompromiss. Beastie Boys vs Yelle
Det är nära nu. redan på tisdag om knappt en vecka alltså, drar jag på mig reflex byxorna och startar upp 6-liters dieseln. En snabb blick på instrumenteringen så att allt är okej, sen är det viktigt med lite morgongymnastik för att han ska bli varm i lederna.
Slutligen slår jag eld i pipan, drar ett par bloss och hugger in på en stor sjuhelvetes stenhög så att gnistor yr om dom specialhärdade skoptänderna. Möjligt är också att jag utbrister ”I am the greatest ” i en stund av högmod. Det kan vara världens ballaste jobb!
Min fotokariär når nya höjder. Jag har hittat en helt egen nisch nämligen kattfoto. Att fota husdjur är väldigt spännande och även nyskapande på samma gång!
Och sen fota jag en blomjävel som ingentligen var gul men jag tabba mig som vanligt med kameran!
Att publicera egna bilder på bloggen är lågt, jävligt lågt. Nu kan nivån bara bli högre. Hepp!
Häromdagen släppte vi ut tjurar på sommarbete. Dom verkade så innerligt lyckliga av att få springa fritt på gröna ängar, hoppa över stock och sten och dricka friskt vatten direkt ur bäcken som slingrar sig fram i botten av ravinen.
Den bäcken väcker minnen till liv, jag var ofta där som barn och lekte ”bygga dammar” leken. Det var fina minnen. Minnen jag inte minns att jag minns. Det finns många sådana minnen, minnen som finns där i en skum gränd bland dom vanliga tankarnas kaos.
Ibland är man ledsen bara av den anledningen att det inte finns något nytt att vara glad för just den dagen. Det är lätt att glömma bort minnena av glada dagar som varit. Summan av alla samlade minnen är jaget, tänker man på glada minnen så blir man glad tänker man på arga minnen blir man arg och framför allt, sluta du tänka helt är du ingenting!
Jag strök omkring på Bostons gator och gränder för ett tag sedan. Kände mig full av livets kraft. Solen lyste och jag var sådär lättklädd och inte alls rädd att ngt ondskefullt skulle hända.
Men självklart hamnade jag i värsta gängfighten..typiskt. Jag fick springa som faen för att hitta ngt tryggt ställe att gömma mig på. Stället var inte alls tryggt. En av killarna hittade mig och skakade mig utav bara helvete. Blev helt yr. Så jäkla obehagligt. Kändes precis som när man insinuerar narkotika, fast obehagligare. Tillslut slutade han skaka, han hade fått syn på min kamera.
Det blev lite den här ”guds stad” stilen. Gangstern ville bli filmad och visa sig tyff. Så med darrande händer filmade jag killen. Kameran räddade mitt liv! Den natten älskade jag med den…kameran alltså. Underbart!
Min mor, Eva-Britt, hon kan sätta sig framför vilken film som helst. När slutet av filmen närmar sig, om det förekommer ett uns av romantik eller drama, då kan du ge dig på att hennes ögon fylls av tårar. Jag avundas henne, tänk att så snabbt involvera sig i en historia och låta sig bli känslomässigt berörd.
Nåväl, jag berättar detta för att jag själv fick ont i hjärtat och tårar i ögonen här om dagen. Det har hänt två gånger dom senaste fem åren och jag blir lika överaskad och lycklig varje gång mitt hjärta vrider sig i bröstet.
Jag tittade på Little Miss Sunshine. Tutan på bilen har fastnat, dom har svin-brottom, grabben har precis brutit sitt tystnadslöfte för han fick reda på att han är färgblind och kan inte bli pilot. Steve Carell börjar precis hitta livsgnistan efter att ha försökt ta sitt liv för att hans homo-kärlek lämnat honom. Kokain-farfar är död och ligger i bakluckan. Mamma och Pappa i bilen är på gränsen till skilsmässa och flickan som allt handlar om är bara lycklig över att hon ska på en skönhetstävling. I full fart dundrar dom in på parkeringen, allt för att hinna till registreringen för skönhetstävlingen. Dörren ramlar av bilen (som tutar hela tiden). Steve springer för allt vad tyget håller för att hinna… Där brast det för mig, hjärtat vred sig till en knut och ögonen blev suddiga.
Andra gången var igår. Jag kollade två säsonger av Ricky Gervaise show Extras i sträck. Efter att ha skrattat i flera timmar så kom plötsligt sista scenen. Jag blev helt överumplad och igen, ögonen blev suddiga, andingen svår och hjärtat ömmade. Jag skulle så gärna ge er en länk till klippet, men jag tror man behöver se dom två säsongerna för att känna med full kraft.
Summa summarum, jag tror jag behöver ett komiskt kaos, blandat med vardaglig sorg för att beröras. Teatralisk romantik eller dramatisk sorg biter inte på mig. Men sorglig lycka blandat med kaos-komik, det är jag svag för.
Jag vill också skicka min kärlek till Cecilia. Jag önskar dig och mannen all lycka med födseln och allt som kommer efter!
Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Solen skiner försiktigt genom tunna moln efter regn och grå himmel i flera dagar. Jag känner mej lycklig, men varför? Om solen skiner dagar eller veckor i sträck får man inte samma känsla. Jag har en teori, jag vet inte om den stämmer men det hindrar inte mig från att påstå att jag har rätt.
Jag kallar den ”blindtarms teorin” Den går i stora drag ut på att blindtarmen (som idag inte fyller någon funktion hos oss människan) känner på sig, precis på samma sett som hos antiloper och elefanter efter ett rejält regn på savannen, att det vankas gräs buffé.
Slutsatsen: varför vi blir glada när solen tittar fram efter regn är således för att vi är sugna på gräs!
Jag hade liksom på känn att det var något som var påväg att hända. Jag ringde Stefan bara för att kolla så att allt stod rätt till. Han sa att allt var bra. Men ni vet, jag litar alltid på mina egna impulser. Så jag åkte ut för att ta reda på vad som hade ”hänt”. Så sjukt nervös att han inte mådde bra.
Men han mådde hur bra som helst Hästrackarn. Sådan jävla lättnad. Ska försöka mig på skritt imorgon, vet att han inte gillar att bli tränad, han vill mest leka ”vildhäst”. Men nu får det vara slut med sånt bögeri.
Senaste Kommentarer: