Människan är en överlevare, en anpassare och ofattbart stark när det krävs. Det finns människor som har det fruktansvärt svårt, som lever i total avsaknad av allt vi ser som självklart för att leva.
Det går att överleva det mesta, det bevisar miljontals människor varje dag. Vår förmåga att anpassa oss är oändlig, samtidigt är den vår största fiende.
Jag ser på mig själv. I ärlighetens namn lever jag ett lätt och bekymmerslöst liv. Motgångarna är små och hanterbara. Man borde vara tacksam!
Men det är jag inte. Det är istället så att jag anpassar mig. I brist på problem skapar jag egna, små spöken som ständigt ser till att det råder balans mellan gott och ont, att jag inte mår för bra och inte för dåligt.
Jag tror att vi i norden har dom i särklass enklaste liven att leva. Samtidigt har vi den högsta självmords statistiken i världen. Hur kan det komma sig? Är det kanske så att vi är anpassade för ett hårdare liv, och att vi inte mår bra av ett liv i lättja och ständig jakt på nya nöjen?
0 Svar to “Den största fienden.”