Min mor, Eva-Britt, hon kan sätta sig framför vilken film som helst. När slutet av filmen närmar sig, om det förekommer ett uns av romantik eller drama, då kan du ge dig på att hennes ögon fylls av tårar. Jag avundas henne, tänk att så snabbt involvera sig i en historia och låta sig bli känslomässigt berörd.
Nåväl, jag berättar detta för att jag själv fick ont i hjärtat och tårar i ögonen här om dagen. Det har hänt två gånger dom senaste fem åren och jag blir lika överaskad och lycklig varje gång mitt hjärta vrider sig i bröstet.
Jag tittade på Little Miss Sunshine. Tutan på bilen har fastnat, dom har svin-brottom, grabben har precis brutit sitt tystnadslöfte för han fick reda på att han är färgblind och kan inte bli pilot. Steve Carell börjar precis hitta livsgnistan efter att ha försökt ta sitt liv för att hans homo-kärlek lämnat honom. Kokain-farfar är död och ligger i bakluckan. Mamma och Pappa i bilen är på gränsen till skilsmässa och flickan som allt handlar om är bara lycklig över att hon ska på en skönhetstävling. I full fart dundrar dom in på parkeringen, allt för att hinna till registreringen för skönhetstävlingen. Dörren ramlar av bilen (som tutar hela tiden). Steve springer för allt vad tyget håller för att hinna… Där brast det för mig, hjärtat vred sig till en knut och ögonen blev suddiga.
Andra gången var igår. Jag kollade två säsonger av Ricky Gervaise show Extras i sträck. Efter att ha skrattat i flera timmar så kom plötsligt sista scenen. Jag blev helt överumplad och igen, ögonen blev suddiga, andingen svår och hjärtat ömmade. Jag skulle så gärna ge er en länk till klippet, men jag tror man behöver se dom två säsongerna för att känna med full kraft.
Summa summarum, jag tror jag behöver ett komiskt kaos, blandat med vardaglig sorg för att beröras. Teatralisk romantik eller dramatisk sorg biter inte på mig. Men sorglig lycka blandat med kaos-komik, det är jag svag för.
Jag vill också skicka min kärlek till Cecilia. Jag önskar dig och mannen all lycka med födseln och allt som kommer efter!
Jag känner igen mig så väl Anton. Precis samma sak för mig. Det börjar med The green mile för ett 10 tal år sen. Nu gråter jag allt oftare och till mer och mer ”mesiga filmer”
:)
så jävla bra film! ska titta på ”sunshine cleaning” snart … den är gjord av samma regissör om jag inte minns fel. men det kanske jag gör. och då är hela det här inlägget värdelöst. men så kan det vara ibland.