Hej på er. Jag ska berätta en liten hemlis. Säg inget till någon, för det här har Jag och Michéll lovat varandra att egentligen inte yppa för nåågon! Vi har en Toy-boy. Det hela började för ungefär ett år sedan. Jo, men det började såhär: Jag och Charlie var på vårat vanliga mingel på Bauer, där vi alltid sitter vid glas-skjutdörrarna så att vi kan dissa allt söder-sladder. Michéll är, för er som inte känner honom, ungefär lika lång som Jag, och han är alltid nyrakad, snygg och smal. Han har cendréfärgat hår i sidobena och påminner i sin intensitet om Charlie Sheens karaktär Bud Fox i Wall Street. Han har liksom samma glöd i ögonen, har alltid något på gång och satsar allt när han ger sig in i något. Som Charlie faktiskt också gjorde innan han föll ner i sitcomträsket. Men när vi sitter där och pratar i godavännerslag så dyker en bekants bekant upp och slår sig ner: Jonas. Denne Jonas är från landet. Han såg ut att ha kommit ut direkt från kickis, alltså vilka kläder. Han hade stora armébyxor med fickor utanpå och till det en stor hoodie med text i stora bokstäver: ”NEW YORK RANGERS”. Problemet är att han var suuuper trevlig trots hans kläder. Alltså han var inte bara såhär vanligt trevlig, utan liksom filosofiskt och mystiskt trevlig. Han är stor som ett hus, är vältränad och samtidigt lite trög. Men vi hade verkligen trevligt den kvällen även om det kändes lite konstigt; där satt vi i beigefärgade ysl-skjortor och han såg ut att ha kommit direkt från Bootcamp. Vi pratade om allt möjligt och fick i oss fler och fler mohjitos med extra jordgubbar. Det visade sig att Jonas hade studerat filosofen Kant och kunde på sitt charmerande sätt läsa citat utantill. Michéll och Jag beslöt oss för att skydda Jonas under våra vingar och visa honom vad livet i Stockholm kunde vara om man bara visste var det hände, för vi förstod att det inte är genetiskt programmerat i vårat genom att ha koll, utan att det är något man får lära sig. Redan nästa dag var vi runt och shoppade; vi har ju våran vanliga söndagsrunda. Det började med en tur till NK och sedan vidare till biblioteksgatan och Jag tror vi var inne i varenda butik, men det lönade sig, för när vi var klara hade vi två hela outfits till vår nyfunna vän. Han såg ut som en blandning mellan lite lätt stressad James Bond och en grubblande karaktär ur en Turgenev roman. Han var inte ännu helt bekväm men han log med liksom bittra surmulna ögon som ändå har kvar någon barnslig nyfikenhet. Fantastiskt! Michéll och Jag var så nöjda.
Sedan den kvällen på Bauer och shoppingen dagen efter så har vi våran Toy-boy och han finns alltid med oss än idag när vi sitter och dricker rosévin i Humlegården, äter middag på Gondolen eller festar på Patricia.
Love cementerar sitt kvarvarande med ett otroligt underhållande stycke skrivande!
Mycket bra jobbat!