Nu är det nära tills även jag ger mig iväg från hemmets trygga vrå. Vart är världen på väg när jag den hemkäraste av dom hemkära flyttar hemifrån?
Jag minns speciellt en dag på mitt gamla dagis stjärnflocka. Jag minns att jag står vid ett fönster som vetter i riktning mot mitt hem. Jag minns också att jag gråter, jag gråter för att jag saknar min mamma.
Dagen är ännu bara förmiddag men redan vill jag hem. Jag var bara ett barn, men redan vid tidig ålder var min hjärna väl utvecklad. Jag förstog att en promenad på 6 km nog var för långt för mina taniga femårsben.
Jag gråter inte för jag saknar min familj. Jag gråter för att jag inte har makten och möjligheten att träffa dom när ja vill. Att glömma sina rötter är att förlora sig själv-glöm aldrig det gott folk!
Jag får ta och hålla med dig Jakob. Även jag är ju en av de mest hemkäraste människorna som går i ett par skor och om två dagar sätter jag mig på tåget. På väg ”hem”. Till min egna lilla etta.-
Tur att vi har varandra, kanske vi hörs lite mer när det blir ensamt..
Kärlek!