Love klubbade igenom inlägget:
fredag 13 februari, 2009 uret stod på:
19:50
En av de starkaste böcker jag läst är Erich Fromms flykten från frihet. Han tar upp bland annat frågor om individen, när individen avgränsar sig från sin omvärld. När det plötsligt eller långsamt går upp för ett barn att hon är en egen enhet. Hon märker att hon har en annan vilja än t.ex. sin mor. Individen fostras i sammanhang, och är bunden till dem, beroende av dem. Hon är fast i konventioner och inte fri i Fromms bemärkelse. När hon inser att hon är en egen enhet får hon känslan av ensamhet, ett utanförskap. Hon ser inte hennes samhörighet med andra individer. Denna medvetenhet kan utvecklas i olika grad. Desto fler band som kapas desto större frihet får individen, men på bekostnad av känslan av samhörighet. En vidareutveckling av detta resonemang leder han senare till nazismens uppkomst, vilken spelade på flykten till gemenskap och sedan från frihet.
Det är en bok som jag inte rekommenderar att läsa, utan snarare att ta till sig.
Love klubbade igenom inlägget:
måndag 9 februari, 2009 uret stod på:
22:54
Varför inte blanda högt och lågt på ett och samma ställe? Har du någon gång sett en Bollywood-rulle så förstår du kanske vad jag menar. I väst gör vi en tragisk film. Eller en actionfilm. Eller en komedi. Punktslut. Producenterna i öst däremot blandar in alla element i samma film. Lite ovant för ett otränat öga, men absolut inte mindre seriöst.
Så varför inte blanda högt och lågt i bloggvärlden med? Kanske skulle detta öka det politiska intresset och djupet, i den ensidiga medieforsens sorl.
..Jag säger som Bruno K. Öjier …Yeah!!
Love klubbade igenom inlägget:
lördag 7 februari, 2009 uret stod på:
15:10
Anspråkslöshet är en dygd i mina ögon. Du skall dock inte förväxla den med ett jante-beteende som blivit vårt lutheranska ok. Med min anspråkslöshet menar jag inte en ambitionslös karaktär, inte heller en intetsägande, utan snarare en person som är nollställd vid alla personliga möten. Med nollställd menar jag öppen. Öppen för intryck och utan föreställningar. En receptiv men även givande karaktär, som även bidrar i till exempelvis en debatt. Frågan är hur anspråkslös man kan vara utan att uppfattas som sjuklig? Som en idiot.
Genom att inte ge en fråga en snabb ripost framstår du som ambivalent. Du är tvingad att tycka även om saken är medioker, alldaglig eller banal. När meningar och tyckandet spelar en sådan stor roll i samhället, är kanske vikten av anspråkslöshet det som även är det viktiga att återinföra. Konsekvensen av ett snabbt ställningstagande blir säkert ett oetiskt ställningstagande eller okritiskt ställningstagande.
Love klubbade igenom inlägget:
fredag 6 februari, 2009 uret stod på:
20:18
Zlatan som fenomen har jag nu helt dissekerat. Låt mig berätta den lilla historien; den bör läsas med sagoberättarröst.
”När Zlatan var liten ville alla de andra pojkarna ha en fin-fin tjej, men inte Zlatan inte, han brydde sig bara om fotbollens runda karaktär. Han spenderade alla timmar på dygnet på fotbollsplanen. – Jag trivs bättre här, där jag kan sparka på bollar. Skorrade han på oigenkännlig svenska. En dag kom Fifa-Pampar i lustiga hattar. De skulle utse vem som skulle fylla arenan med skrikande människor. Gissa ni, vem som stack ut! Alla de andra pojkarna försökte och försökte, men ”Zlatten” sprang allt vad han hade, precis som han gjort när mobbarna kommit. Fifa-pamparna skrek tills interjektionerna var slut. Nu spelar den snälla parveln på fullsatta arenor och sparkar mest boll hela dagarna.”
Inte konstigt att Sverige gillar Zlatan, när vi blivit indoktrinerade med historien sedan barnsben!
Splendigo! Exellente! Ariiiba!
Love klubbade igenom inlägget:
onsdag 10 december, 2008 uret stod på:
18:36
Jorden är kanske ljus i förhållande till resten av universum, men i närhet är den mörk. Riktigt jävla mörk. Jorden är överbefolkad, grym och skitig. De som inte är medvetna om detta är idioter, de som helt och hållet förstår detta tar livet av sig, de som bara förstår en del av helheten tror att skiten går att rädda. Men icke. Det är bara en desperat kamp för att hålla Tellus snurrandes några extra varv, men vem gör dessa extra varv någon egentlig nytta? När fan ska ni ta livet av er? Eller ska jag säga bli medvetna? Jag sitter bara och gnuggar händerna och väntar, för jag ska fan vänta ut er och vara den siste lilla jäveln som låtsas hålla pistolen mot mitt huvud men aldrig trycker av. Men äntligen så möter väl jag också… ingenting, och blir detsamma.
Love klubbade igenom inlägget:
tisdag 2 december, 2008 uret stod på:
11:57
Så här i efterhand kanske det inte var världens bästa fotoidé. Den fick visst konsekvenser vi inte kunnat ana. Det måste ändå sägas att om man inte tycker ett skämt är roligt ska man säga till med en gång, inte gå runt och vara bitter. Här har vi juden som drar Muhammed-fräckisar till islamistiska fundamentalister i Bombay.
Love klubbade igenom inlägget:
lördag 1 november, 2008 uret stod på:
21:22
Jag vill ge lite kritik till de som kritiserar bloggar. För det första så ger fler läsare mer publicitet vilket ger mer reklamintäkter. Så genom att läsa bloggar jag inte gillar, stödjer jag bloggen i fråga vilket är fullkomligt idiotiskt. För det andra är rättigheten att yttra sig ett av fundamenten i demokratin. Har en dyslektiker rätt att skriva? Eller är denne person inte berättigad att skriva för att hon/han inte kan uttrycka sig inom det regelverk vi skapat. De som inte kan uttrycka sig korrekt har alltså ingen rätt att yttra sig? Dessa frågor är för mig självklara, men så verkar inte vara fallet för alla.
För det andra är konsten att uttrycka sig också en klassfråga. Har du högutbildade föräldrar har du högst troligen lättare att uttrycka dig. Generellt sett har högst troligen de med svenskfödda föräldrar också lättare att uttrycka sig i svenska än de med utlandsfödda föräldrar, även om det naturligtvis finns andra faktorer som också spelar roll. Det är snarast så att den som inte har lätt att uttrycka sig, är den som vi bör se till att komma till tals. I alla fall om vi strävar efter ett jämlikt samhälle, där inte bara den som syns mest och skriker högst får plats.
Love klubbade igenom inlägget:
onsdag 29 oktober, 2008 uret stod på:
23:08
Alla kan i allmänhet bli frustrerade, arga eller härligt ilskna. Men jag tror att män i synnerhet blir det. Hur mycket som är kulturellt eller genetiskt betingat får antropologer och doktorer bråka bäst de vill om. Testosteronet flödar, man blir obstinat och kroppen säger till en att spöa ner närmaste individ. Vissa normer förhindrar ju dock detta, och vi är tvungna att hitta en väg att kanalisera vår vrede. Fotboll är en sådan väg.
Det slog mig, när jag var på fotbollsderby härom veckan, att detta är ett fantastiskt tillfälle att kanalisera ut sina innersta känslor. Det var uppskattningsvis 80% män i publiken och känslor visades i massor. Här kom de fram, de där känslorna som normerna förbjuder oss att visa när det går dåligt på jobbet. Känslor som inte bejakades när man insåg att man inte kan påverka sin egen situation. Skrikandes, vrålandes, spottandes, viskandes, med knuten näve eller med yviga gester kom all denna ilska fram. Det var en kollektiv psykoterapi. Man rannsakade sig själv och kände efter om det fanns några förtryckta känslor i sitt innersta, och om det nu fanns det så var det bara att släppa ut dem.
Det uppstår ju såklart också problem när alla dessa patienter skall gå hem från sin terapi. Med alla de känslor som nyligen har tagits itu med är det faktiskt inte konstigt att det blir minst sagt lite turbulent. Men vad gör det, när så mycket känslor äntligen kommit fram. Kul att känna tillsammans istället för att gymma av sig sina känslor själv. Att vara på derby är ett bra substitut för gymmet.
Love klubbade igenom inlägget:
lördag 11 oktober, 2008 uret stod på:
13:46
Grabbar, det är dags att återerövra mannen i oss! I dagens samhälle där gränsen mellan manligt och kvinnligt alltmer smälter samman, är det dags att återerövra de klassiskt manliga attributen. Mannen försvinner i vimlet av bögar, flator, bi och transor. Vi behöver, precis som dessa grupper, definiera oss. Vi behöver göra precis som dessa grupper gör; visa att vi finns. Det är nu därför dags att hitta den undanstoppade mörka polotröjan och stoppa in den i brallorna, som du nu drar upp till naveln! Lägg till detta en bitter uppsyn och ett par läderkängor. Vipps har vi funnit oss själva utan timmar av meditation, självrannsakan eller psykoterapi.
Ladda ner Coppolas ”Patton” och låt dig inspireras av fältmarskalk Montgomery. Eller varför inte lyssna till några låtar av Nirvana t.ex. Where did you sleep last night. Då tror jag att vi fått den manlighet jag söker. Duffeln, även kallad Montycoat, är ett flagrant manligt inslag. Även ett läderbälte och en trenchcoat passar till det starka patos vi en gång hade.
Det är ju bara att erkänna att kvinnor är bättre i skolan än oss och de har alltid varit mer sociala. Så det är bara att göra det typiskt manliga; gå in i sin egen bitterhet och vara surmulen. Men låt oss göra det med stil.
Love klubbade igenom inlägget:
tisdag 7 oktober, 2008 uret stod på:
00:01
Det är märkligt hur vi dömer efter kläder. Vi tror att vi är någorlunda fördomsfria människor . Vi har vant oss vid att homosexuella par, främmande kulturer och olika stilar. Tror vi..
Det slog mig nyligen hur fördomsfulla vi egentligen är och hur mycket faktiskt våra kläder signalerar. Det var på en avskedsfest med 90-talstema som allt hände. Vi var tre killar vid 23 års ålder som åkte dit tillsammans, vi hade tagit temat seriöst och klätt oss i collagetröjor, slitna ljusa jeans, sneakers och kepsar som pekade rätt upp så att mittbenan därunder syntes. Tänk er moppekillen i Fucking Åmål. Stilen är väldigt långt från den vi till vardags har och det var mycket skratt när vi tog fram våra gamla kläder. Men jag vet inte om vi på något sätt uppfattades som antagonister, för redan på tunnelbanan kändes det inte helt okej. Blickar fälldes och kommentarer viskades.
När vi sedan kom till festen kändes det till en början mycket lyckat. Men efter att mer öl och tid passerat började kläderna på något sätt väcka känslor, och det var aggressiva känslor. Det var bara på skoj, men det fortsatte hela kvällen igenom. –”Men va´ fan glor du påå!” fick vi höra hela kvällen. Det kanske var kul den tredje gången, kanske till och med fjärde, men den trettioförsta fanns det liksom inte ens ett uns ironi kvar i det. Jag vet inte om det var att vi påminde för mycket om utåtagerande tonåringar, men på något sätt så togs det förgivet att man hade en hård attityd för att kepsen stack rakt upp. Stackars tonåringar idag, om de nu går klädda så, som får de fördomarna över sig varje dag.
Det var ärr från 90-talet som tydligen ännu inte har läkt, men vi gjorde vår sak för att lätta på fördomarna och visade att fördomar nog oftast finns mellan de sociala grupperna som står nära vår egen. Hade vi varit amerikanska gangstarappare hade det nog varit en annan sak.
Senaste Kommentarer: