Jag på grusplanen, Depeche på scenen. I rymden ryms orden.
All I ever wanted
All I ever needed
Is here in my arms
Words are very unnecessary
They can only do harm
hand i min hand. Tår i mina ögon.
Lycka i mitt hjärta. Glädje i min kropp.
Aldrig tidigare har jag känt så mycket.
För all framtid sparat i mitt minne.
Lite här och lite där.
Justus och jag kommer aldrig överens om vilken musik vi ska lyssna på. Jag kanske säger svenskpop, han svarar hiphop. Jag kontrar med indierock, han repilerar hiphop. Och på samma tröttsamma vis kan det fortsätta i timmar. Därför Justus tänker jag försöka med en kompromiss. Beastie Boys vs Yelle
Indiepopen är död! Det säger somliga människor jag känner. Så långt är jag inte beredd att gå, men jag ska erkänna att inget får mig att somna så säkert som indiepop. Förstå mig rätt. Jag älskar indiepop, indiepop ger min vardag känslor och syfte!
Ibland har jag svårt att sova, det kan bero på att jag är hungrig, varm/kall, inte trött eller bara lite sexuellt frustrerad. Det där känner du såklart till, men om man ändå inte somnar trotts att allt känns rätt. ”Man bara ligger där och väntar” medan John blund lyser med sin frånvaro. Inte så kul brukar vara min vanliga reaktion,
men inte längre för jag har hittat ett nytt användningsområde för min älskade indiepop. Jag lyssnar på musiken i sängen, med öronsnäckor-snäckorna är nyckel! Det är helt tyst på natten inga störande ljud, ingen tv eller dator som tar fokus ifrån lyssnandet, bara du och musiken. Det här mina vänner, ger favoritmusiken nya dimensioner samtidigt som man somnar in som i en dröm om den vackraste efterfesten mänskligheten skådat!
”Jag är väl inget proffs… men jag tycker det är roligt” – Kim Jong-il, 2006, Nord Korea.
Nog för att monkeys i träd är spännande, men apor som vågar vatten är något alldeles speciellt, det går liksom inte att titta bort. Vi på FF gillar dom som vågar vatten, dom konstiga, hon som håller låda i 15 minuter när man frågar hur hon mår (när man hade hoppats på ett kort ”jag mår bra” ), han som dansar fast han inte borde dansa. Framförallt så gillar vi er, ni som faktiskt läser allt (tvivelaktigt) som vi producerar på daglig basis. Men vi har ett problem, vårt problem är – Vi vet att ni läser, vi vet att ni spenderar i snitt 5 minuter om dagen på sidan, vi vet att ni tillsammans har kollat ungefär 198 gånger på REX #2. Det som gör oss ledsna är att vi aldrig får veta vilka ni är, vad ni gillar, varför ni fortsätter komma tillbaka till oss. Vår relation till er bygger på envägskommunikation, och det vet väl alla att så fungerar inte ett förhållande. Vi vill alltså uppmana er att ta kontakt med oss, att berätta vad som är roligt, vad som är intressant, vad som är värdelöst och vilka ni är. Kom med förslag på nästa REX (Vi har direktkontakt med skribenterna i LA). Kanske vill ni ha en närgången analys av en världsledare, vilka är bättre att fråga än FF?
När ni på stapplande steg tar er första kontakt med oss så föreslår vi att ni 1. Skriver en kommentar, eller 2. Skickar ett mail till ffbloggen@gmail.com (En stor eloge förstås till den bråkdel av er som faktiskt skriver kommentarer!)
Vi tycker väldigt gott om er alla och uppskattar att ni fortsätter läsandet, tittandet och lyssnandet!
Allt gott/ Anton
Ute är det mörkt och kallt, samma känsla beskriver hur jag känner på insidan i detta nu. Men i det dystra mörkret finns ljus. Det är såklart musik jag talar om. Denna mitt ständiga sällskap, vän och underhållare.
Som av en händelse, eller om ni så vill, guds förbarmande, Bestämde jag mig för ett besök på min favorit festivals hemsida. Det är fantastiskt hur musik kan förändra ens sinnesstämning. Efter drygt två timmars genomgång av dom redan bokade banden sitter jag med en lista på 14 spelningar jag vill se! Nu återstår bara att rangordna skapa festival-soundtrack och börja ladda inför den bästa sommaren hittills i våra liv!
Du jag och ”The Bloody Beetroots” i en enda orgasmisk upplevelse!
Castingen som blev ett helvete. from justus on Vimeo.
Som ni alla vet så horar jag för framgång. Jag vill uppnå ngt. Vill bli er förebild och otroligt KÄND. Här i Sthlm hade dom en casting för ”High School Musical” och jag var självklart där.
OBS! Höj volymen era jävlar.
Jag tänker tillbaks då jag gick i skolan och magistern som var stor slog mig på fingrarna och drog mig i örat. Var det lagligt under 1990talet? ska jag anmäla? Eller ska jag glömma det som hänt och gå vidare? många tankar snurrar runt men jag tror jag ändå ska träna lite aikido och ge igen på den jäveln?
Jag håller vad jag lovar. Bloggen kommer be om nåd när jag är klar med den. Men nu tycker jag att vi alla ska lägga oss och sova. Vi ska sova mjukt och drömma. För OJOJOOJ vad vi ska drömma, ni och jag.
Godnatt kära ni
Senaste Kommentarer: