Arkiv för 'PREGGOMORSAN' kategorin

Eufori

Cecilia klubbade igenom inlägget: fredag 5 juni, 2009 uret stod på: 05:26 5 Comments

 

  Förra fredagen kom han- Frankie.

Och jävlar vad roligt det är! Skulle kunna använda alla superlativ jag kommer på, och det skulle inte tillräckligt kunna beskriva hur fantastiskt det här är.

På torsdagkvällen och under natten till fredagen kände jag lite värk i magen. På fredag förmiddag också, fast inte lika starkt. Mest kändes det som att jag behövde gå på toaletten hela tiden. Över lunch hade jag mina två favorittjejer på besök, de lagade lunch, målade mina naglar och pysslade hand om mig medans jag obekvämt satt på en stol och funderade över om det var såhär det kändes att ha värkar. Kom fram till att det var nog bara lite..a nåt annat. (?!)

När min kille kom hem från jobbet vid sextiden hade det onda i magen tilltagit och känslan av att behöva gå på toaletten var så stark hela tiden. Det var varken bekvämt att sitta, ligga, stå eller gå. Efter att ha tagit tid på smärtan insåg vi att det var ca 4-5 enminuters-värkar på tio minuter. Ändå trodde jag inte att det var ”riktiga” värkar jag hade. Jag ringde min syster för att kolla med henne vad hon trodde och hon rådde mig att ringa till förlossningen. Sagt och gjort och de sa åt oss att komma in.

Så vi lämnade chipsskålen på bordet, tvn på, glasen halvtomma och åkte bort till sjukhuset. Första gången vi hade ett legitimt skäl att köra långt fortare än tillåtet.

Väl inne på förlossningen konstaterade de att jag var fullt öppen 10cm, toalettbehovet jag känt var helt enkelt hans huvud som trängde ned, så det var bara att börja trycka ut honom. Från att vi kom in tills dess att han var ute tog det två timmar. Jag hann inte ens ta någon smärtlindring, han tog sig bara ut helt smidigt.

Sen fick vi ligga på bb över helgen. Totalt isolerade i vår nya tillvaro medan sommaren anlände utanför fönstret.

Av alla fredagkvällar i livet, var fredagen den 29e maj 2009 den allra roligaste och häftigaste i våra liv. 

Mitt uppdrag för ffbloggen är slutfört. Tack för mig.

Ps. Japp, såhär tidigt är man tydligen vaken ibland som nybliven förälder.

1 people like this post.

1 dag kvar

Cecilia klubbade igenom inlägget: lördag 16 maj, 2009 uret stod på: 15:48 2 Comments

 

     Så är den plötsligt imorn. Norges nationaldag! Imorn är också det beräknade datum Frankie eller Elise ska komma ut.

     Det är en helt sjuk obeskrivlig känsla att vara knalla omkring här och göra roliga lördagssaker, och inte veta om allt sätter igång      om två timmar eller två veckor. Imorgon kväll sitter jag kanske med en son eller dotter i famnen. 

     Justus säger att den kommer ut imorn bitti kl 9, hoppas att han har rätt.

     Fan vad roligt det här ska bli, weahoo!

Ingen risk för bakfylla imorgon

Cecilia klubbade igenom inlägget: torsdag 30 april, 2009 uret stod på: 09:26 0 Comments

 

Ikväll skulle jag supit till utan dess like om det inte vore för att jag har något mycket skört och sårbart i magen.

Istället ska jag utklassa mina nära och kära (jag räknar med att du dyker upp, Justus) i en brännbollsturnering (hoppas att jag kan få dispens så det är ok att jag inte gör ärevarv varje runda) grilla oxfilé och dricka läsk.

         Trevlig helg!

Prylar

Cecilia klubbade igenom inlägget: onsdag 22 april, 2009 uret stod på: 11:44 2 Comments

 Det finns helt sjukt mycket att köpa i form av barnprylar. Blivande föräldrar slår sig fram i en tät djungel av allt från kläder till säkerhetsprodukter och omvårdnadsprylar. Och det mesta bara ”måste” man ha för att klara av livet med ett nyfött barn. Det finns liksom speciella kuddar att använda när man ska slå sig ned för att amma, termometrar som inte bara anger vilken kroppstemperatur barnet har utan även ger en trolig förklaring till vad som kan vara fel och hur det åtgärdas. Och vill man inte ägna sig åt barnet finns avancerade walkitalkie-liknande manicker som både filmar barnet och känner av om det vaknar eller om blöjan behöver bytas, och larmar föräldrarna om så skulle vara fallet. Som en robot, hur skönt som helst, då slipper man ju vara med och hålla koll på sitt barn!..

Vi har inte känt något behov av de där grejerna.

Däremot står vagn och spjälsäng bäddade och redo. Bil och bilbarnstol likaså (bilbarnstol i bilen är ett krav för att bli ivägsläppta från bb). Skötbord finns. En del kläder har också inhandlats, de är svåra att inte bli helt kär i:) Små små kläder. Det senaste inköpet blev en mjuk pläd. Den har vi blivit rekommenderade att ha emellan oss i sängen nu innan bebisen kommer så att den luktar oss (gäller att duscha ordentligt nu..) och på så sätt är en trygghet för bebisen när den kommit ut och får den om sig.

Så nu har vi det materiella vi anser oss vara i behov av. Återstår bara att vila, ladda, käka kolhydratrik mat, njuta av livet och vänta på att allt sätter igång.

Kurs

Cecilia klubbade igenom inlägget: torsdag 16 april, 2009 uret stod på: 11:30 3 Comments

 

 Näe vet man vad! Nu kan det hända, när som helst! Huvudet är fixerat i bäckenkanalen och att fogarna mjuknat för att bebisen smidigt ska ta sig igenom, är det ingen tvekan om..(det gör ont). Fast det mest realistiska är nog att den kommer om ungefär fyra veckor.

Vi har varit på förslossningsförberedande kurs på Danderyds sjukhus. I en sal full av blivande föräldrar satt vi och lyssnade på en barnmorska som berättade om förlossningens alla faser, pappans roll under förlossningen, eftervård och amning. Jättebra och nyttig information, det mesta av det, verkligen. Men jag kunde inte låta bli att få känslan av att vi var en grupp nojjiga västerländska i-landsmänniskor som satt där med anteckningsblock, vattenflaska och kexchoklad. Folk ställde så mycket konstiga och stressade frågor och ifrågasatte skeptiskt barnmorskan.  Hur svårt kan det vara?! Såna här möjligheter fanns inte förut i Sverige och tänk hur de gör på savannen i Afrika, tror du det finns kurser att gå, sjukhus och föräldrapenning där?  Sverige är ett av världens säkraste länder att föda barn i.  

Man känner väl att barnet är på g, kämpar lite hemma, åker in och får sjukt proffsig hjälp med resten, av personal som inte har något annat syfte än att se till att förlossningen blir en så bra upplevelse som möjligt för barnet och mamman. Jag underskattar inte förlossningen, det kan säkert bli riktigt jobbigt och släppa lös en smärta som jag aldrig kunnat föreställa mig. Men jag ser sjukt mycket fram emot den och litar på att det kommer att gå hur bra som helst.

I helgen fick jag kämpa för nöjes skull

Cecilia klubbade igenom inlägget: tisdag 31 mars, 2009 uret stod på: 15:22 4 Comments

  På fredagen hade jag och världens bästa kille planerat att träffas på Gondolen efter jobbet för att ta en drink och fira in helgen. Efter att ha sett fram emot det hela dagen och till och med bytt mina bekväma mjukiskläder mot en lite mer passande outfit, kom jag  dit en stund före honom. 

Glad att känna mig så pigg och fräsch tog jag hissen de elva våningarna upp till baren. Direkt när jag kom in slog dofter av parfymer och söta spritångor emot mig med en väldig kraft. Nåt jag som hör till en fredagseftermiddag i en bar och som vanligtvis förhöjer fredagshumöret. Trots det gick jag in, beställde varsin drink åt oss och inväntade honom medan medan känsan av att försöka hålla näsan över vattenytan var det enda jag kunde fokusera på.

Efter några minuter dök han upp, till ett sällskap som vid det här laget kämpade för att hålla nere det lilla av drinken jag fått i mig. Han fick skynda i sig sin drink och fem minuter senare satt vi på t-banan påväg hem. Jag mådde så himla illa, min kille som börja vänja sig, hade en påse till hands om en attack inte skulle gå att hindra. Vid centralen fick jag användning för påsen. Sen hoppade vi in i en taxi och åkte i ilfart den korta vägen hem. Klockan var halv sex när vi kom hem. Resten av kvällen tillbringade vi halvt sovande framför ”så ska det låta” i soffan.

 

På lördagen hade jag en tjejmiddag tidigt på kvällen på agendan, följt av en fest hemma hos en gammal kompis. Jag hade sett fram emot den här kvällen också och var optimistiskt inställd på att den skulle gå som på räls. Klockan halv tio var jag så trött och lämnade mina fnittrande, hett diskuterande och småfulla väninnor och åkte hem. Den andra festen var inte att tänka på.

 

På söndagen skulle jag på en sedan länge inbokad konsert med en kompis. Något jag sett fram emot länge.

Allt kändes asjobbigt.

Istället för att göra mig redo att gå och sova vid halv nio tiden klädde jag på mig, lämnade min trygga famn hemma och gick ned för att ta mig kommunalt in till stan. Jag hade glömt bort att det var helgtrafik och fick sitta och vänta på tåget i tjugo minuter. Någon idiot tände en cigarett inne i väntsalen innan han gick ut för att röka den vilket skapade en fruktansvärt obehaglig luft därinne.

På tunnelbanan lyckades jag tima in en nedspydd (inte av mig) vagn i vilken jag fick uthärda två stationer.

Väl framme på Debaser var det som tur var ingen vidare kö men därinne var musiken, människorna, sorlet och dofterna väldigt påträngande. Vad fan hade jag väntat mig?!

Fick  en snäll vakts godkännande om det var okej att jag tog en stol med ryggstöd och satte mig längst bak i lokalen. Där satt jag tillslut riktigt bekvämt med öronproppar i öronen och ett glas vatten i handen och njöt av Joshua Radin!:)

Ska nog hålla mig till lite lugnare helgaktiviteter framöver.

ps. alkoholfria drinkar för mig såklart.

Ny vecka

Cecilia klubbade igenom inlägget: måndag 9 mars, 2009 uret stod på: 09:48 0 Comments

 

   30 veckor, så länge har den växt i magen nu. Bara 10 veckor kvar till beräknad ankomst.

Det känns väldigt länge, men tänk ändå på allt som utvecklas under dessa 40 veckor. Tänker man på allt som skapas och att det efter dessa veckor kommer ut en livs levande liten varelse som är redo att ta första steget ut i livet och bli en naturlig del av vår familj, så känns det trots allt som en ganska kort tid.

Det känns att den börjar få det lite trångt, barnets rörelser känns nästan hela tiden, igår såg vi en fot som tryckte sig utåt bredvid min navel. Vi har kompisar vars barn knappt rörde sig någonting alls i magen, och hon är ett ganska lugnt barn. Det känns som att det som föds kring den 17e maj inte kommer att vara en liten lugn och timid bebis iallafall..det är ett som är säkert.

Jag är fortfarande sjukskriven..mår lite bättre av all denna vila men har ständig huvudvärk av järnbristen. Smällar man får ta! Idag har jag ätit frukost med min oumbärliga frukostkompis-DN, äntligen kommit till skott och haft ett långt telefonsamtal med min mormor och nu ska jag slänga in en tvätt för att därefter ge mig ut på en härlig promenad. I eftermiddag ska jag vila och gå till badhuset och simma. Det är inte alls svårt att fylla ut tiden och bunkra energi har jag insett.

Njut av livet, kika efter våren och ha en bra vecka!

Shit, den kan komma

Cecilia klubbade igenom inlägget: torsdag 5 mars, 2009 uret stod på: 13:21 1 Comment

 

  När jag nu är sjukskriven, har jag plötsligt massor av tid att (vid sidan av all vila, alla promenader, simturer på badhuset, väntabarn-gympapass, fikastunder, hemmafixande och mys) fundera över graviditeten och föräldraskapet, och läsa böcker om förlossning och annat.  Det är hur spännande som helst! 

Många personer jag pratat med om förlossning, som inte gått igenom det själva än, har frågat mig om jag inte är panikslagen inför det faktum att det snart är dags. De flesta (av de jag pratat med) känner oro och rädsla inför en förlossning, att de skulle göra så ont och vara så läskigt. Men sanninen att säga, så ser jag så mycket fram emot det! Det ska bli så häftigt och spännande och coolt och intressant. Sen när jag väl befinner mig där kanske jag är av en annan åsikt..men just nu ser jag bara fram emot det.

Den enorma smärta som antagligen kommer att ta över mitt medvetande, är ju av en helt annan sort än den som jag till exempel känner om jag är med om en olycka och skadar mig. Den här smärtan har ju en skapande kraft, den leder fram till att den fantastiska person vi väntat på i så många månader, som vi föreställt oss hela livet i vår fantasi och i våra drömmar, äntligen kommer ut och vi får träffa den. 

De flesta som varit med om en förlossning, eller flera, pratar sällan om dem har jag märkt. Jag tror att det kan bero på dels att man snabbt blir uppslukad (inte bokstavligen..) och fokuserad på barnet och framtiden. Att det är så oerhört privat. Och att man fort glömmer smärtan i all den glädje som smärtan byts ut mot. ..Jag får snart veta.

En sak jag är lite nervös över, är det där med medvetandet.. att jag på grund av smärta eller smärtlindring, främst då lustgas och liknande medel, kanske inte till hundra procent kommer att ha kontroll över mig själv. Jag kanske säger eller gör saker som jag inte normalt skulle göra. Typ säger dumma saker och slåss. Håller som bäst på och förbereder min kille på att vad som en händer så får han inte ta åt sig av negativa utfall från min sida..Han är i och för sig van, under de här månaderna har jag nog inte alltid varit så älskvärd och rolig.

Tror att allt är noga planerat av någon någon gång.

Jag har hört om många förstföderskor som fött för tidigt, där barnet har varit klar med sin tid i magen och velat komma ut. Så lite nojjig är jag över att den faktiskt skulle kunna komma redan nu. Att allt det här kan bli verklighet när som helst.

Järn-syre-blod

Cecilia klubbade igenom inlägget: onsdag 25 februari, 2009 uret stod på: 20:32 0 Comments

Svimningarna som jag fått dras med i över en veckas tid fick sin förklaring i måndags.

Jag kände att det inte bara kunde vara vanlig trötthet och hormonobalans som fick mig att känna mig så oberäkneligt yr och vimsig, så jag ringde barnmorskan och fick en akuttid. När jag svag och med sprängande huvudvärk damp ned i barnmorskans bekväma besöksstol och hon med mjuk röst frågade hur jag egentligen kände mig, kände jag hur tårarna brände innanför ögonlocken. Jag beskrev hur jag känt mig den senaste tiden och såg hur hennes ögonbryn höjdes i en bekymrad min för varje symtom jag beskrev. Hon bad mig lägga mig ned på britsen, tog blodprov och testade blodtrycket. Fick också lämna urinprov. Det visade sig att mitt järnvärde hade sjunkit avsevärt sedan förra månaden, trots att jag sedan dess ätit järntabletter då det redan vid förra undersökningen låg i underkant. Och eftersom järnet hjälper till att syresätta kroppen så innebär brist på järn att kroppen inte får tillräckligt med syre. Och alla vet ju hur man kan känna sig med för lite syretillgång.

Barnmorskan sjukskrev mig på en gång, fick inte ens gå tillbaka till jobbet utan blev beordrad  att gå hem och lägga mig. Påvägen hem skulle jag gå förbi vårdcentralen och lämna fler blodprov, hon ville utesluta att jag lider av blodbrist. Så för första gången i livet är jag nu sjukskriven en tid framöver tills de utrett och behandlat mig. Jag ska få järninjektioner och om det visar sig att jag har blodbrist måste de även göra någon sorts blodtransfusion..

Nämensåatte, det känns fint..

 Den här veckan har jag ägnat åt att vila, läsa böcker, gå små promenader, fika med vänner och vilat ännu mer. Tråkigt och skönt. Jag försöker att inte ha skuldkänslor för att jag inte jobbar eller känna mig klen och mesig. Det är som det är, jag måste ta hand om mig själv och tänka på barnet. Barnet har i och för sig varit mer aktivt i magen än någonsin, så det är jag inte orolig för än så länge, och det betyder allra mest.

Fantastisk alien-upplevelse och allmäntillstånd

Cecilia klubbade igenom inlägget: lördag 21 februari, 2009 uret stod på: 12:24 0 Comments

Jag ligger på soffan och iaktar magen. Någonting, förmodligen en fot eller en armbåge , drar omkring på insidan så att det plötsligt buktar ut här och där. Först en svepande rörelse från naveln ut mot högersidan, sen en hård kick rakt fram som följs av en cirkelrörelse på vänster sida. Det känns väldigt märkligt och spännande, det liksom kittlar i magen när galningen därinne fräser omkring. Det är nog det närmaste en alienupplevelse jag någonsin kommer att få uppleva, helt sjukt!

På måndag har det gått 28 veckor, allt finns hos bebisen, den kan öppna ögonen och titta, den kan uppfatta ljud genom sina små öron och skulle den födas nu har den stor chans att överleva och bli fullt frisk. Nu är det tydligen bara en lång väntan och tillväxt fram till norges nationaldag så den är välkommen ut. Håll ut därinne darling, vi väntar på dig!

Har varit påväg att svimma några gånger den här veckan.  På tunnelbanan igår efter jobbet fick jag hålla i mig med båda händerna i ett sånt där gult handtag för att hålla mig uppe.  Jag lyckades ta  mig till en bänk på odenplan där jag skulle träffa min kille. När jag satt där på bänken snurrade allting och det flimrade för ögonen. Ett par kom fram och ruskade om mig och frågade hur det var fatt. Precis då kom min kille så de behövde inte ta hand om mig. Man känner sig så ensam och utelämnad på nåt sätt, när man inte riktigt har kontroll. Det är så fantastiskt då, att det faktiskt finns folk som uppmärksammar en. Tack till det fina paret på odenplan.

Det är lite olika saker man får uppleva och gå igenom under de här nio månaderna, och jag har nog inte upplevt hälften än så länge.

Spännande som fan:)

Switch to our mobile site