Snart ska jag sova, denna sista natt innan jag blir vuxen och ska ta reda på mitt eget elände. Såklart känns det spännande, men framför allt känns det sorgligt att flytta ifrån en plats jag älskar så innerligt.
Föräldrahemmet finns dock förhoppningsvis kvar för alltid. Jag hoppas att även andra saker man älskar finns kvar för alltid.
Nu är det nära tills även jag ger mig iväg från hemmets trygga vrå. Vart är världen på väg när jag den hemkäraste av dom hemkära flyttar hemifrån?
Jag minns speciellt en dag på mitt gamla dagis stjärnflocka. Jag minns att jag står vid ett fönster som vetter i riktning mot mitt hem. Jag minns också att jag gråter, jag gråter för att jag saknar min mamma.
Dagen är ännu bara förmiddag men redan vill jag hem. Jag var bara ett barn, men redan vid tidig ålder var min hjärna väl utvecklad. Jag förstog att en promenad på 6 km nog var för långt för mina taniga femårsben.
Jag gråter inte för jag saknar min familj. Jag gråter för att jag inte har makten och möjligheten att träffa dom när ja vill. Att glömma sina rötter är att förlora sig själv-glöm aldrig det gott folk!
Aksel Lantärna som han så fyndigt heter har arbetat som privat sjöpolis i 3 år. Det var efter han varslades från ett större bolag som hans pojkdröm gick i uppfyllelse. Aksel ser till att buset håller sig på plats.
Det händer inte ofta att man ser bra svensk film. Men nu har det hänt. Jag måste säga att jag tycker Peter Birro borde skickas på ett direktflyg till Hollywood! Jag är inte ironisk. Jag förstår nu en hel jävla generation. Precis som det kan gå upp för en vissa saker när man läser en bra bok, som gör att man förstår samanhang tex. hur en sak i historien har lett till det andra, så förstod jag nu en hel generation. Det är den bästa känsla som finns, när man tycker sig se klarhet i saker, man får en ledtråd, kan deducera, alltså logiskt härleda vissa saker. Man tycker sig se en förklaring till dagens skeenden eller kanske personliga beteenden. Först då kan jag förstå.
Jag förstod nu mina lärare i skolan, mina föräldrar, mina föräldrars vänner och kort och gott en hel generation. Jag gavs en liten inblick i den känslan som de har växt upp med, som är en del av dem, som de fortfarande har kvar. Jag fick en bild av något som man länge vetat funnits men inte kunnat ta på; en slags känsla. Jag fick en liten, liten förklaring till varför denna generation beter sig som de gör, varför de tycker som de gör och vilka strömningar som har influerat dem. Människan är förvisso komplicerad, men man kan ändå inte bli mer än sitt genetiska arv och sin präglande miljö. Upp till kamp heter serien på svt.se.
Lite osäker, ska jag gå till skivbolaget bmg eller ska jag fortsätta vara undergrund? Erik och Ivan ska ha credd för denna fina låt.
Hej igen kära vänner! Jo, jag kom på det. Det är så klockrent. Varför facebook har fått sådant genomslag. Det är ju för att alla bara lägger upp de bästa bilderna när de har som roligast och ser som snyggast ut. Alla är skitsexiga och har superduperkul tillsammans med hypermånga knasiga, fräcka och lite småfulla megagodavänner.
Men jag har lanserat en ny sajt som av de exakt motsatta anledningarna kommer att bli riktigt supertrendig; backfacebook.com. Den har en liten annan nisch; den riktar sig till de riktigt ensamma, socialt inkompetenta enstöringarna som vill lägga upp bilder på när de på lördagskvällarna själva sitter och tittar på facebook, och ser hur kul andra hade det på fredagen. Backfacebook.com riktar sig till de riktigt fula och osexiga, de som bara har sina liv fyllda med oerhört mycket kuriosa, där det ingenting som är av intresse finns. Men de är noggranna med att dokumentera detta utanförskap och denna oerhörda tråkighet, utan att ha druckit en droppe alkohol förstås.
Förstå vilket samspel dessa två sajter skulle ha. Användarna på facebook.com skulle kunna skratta och känna sig bättre än dem på backfacebook.com. Medan användarna på backfacebook.com ständigt känner sig lite fulare och mindre lyckade, och därför börjar konsumerar mera och vipps så var vi ute ur lågkonjunkturen och därmed blev det visst fred på jorden också. Sådär då, då var väl allt löst. Eller?
Jag måste ge en eloge till bratsen i vårat land! De håller fanan högt i lågkonjunkturen och smilgroparna är nästan lika stora som hos kronprinsessans Daniel. Jag råkade av en slump fastna framför svt-play en alldeles för solig dag, och fick då se denna Daniel sitta med ett utomordentligt avslappnat och naturligt leende på läpparna. Han har troligen studerat ingående hur man både klappar och ler sådär härligt överlägset, som ju faktiskt är vedertaget bruk för en regent att agera, i synnerhet mot sina undersåtar. Men sedan zappade jag vidare och såg en intervju med en hjärtskärande gosse på 23 höstar eller vårar. Han var på gotland vecka 29, även kallad stockholmsveckan, och festade där när han förklarade ivrigt att lågkonjunkturen förvisso var svår, men att han inte märkt den överhuvudtaget. -Ingen jag känner har drabbats, sade han med ett brunbränt ansikte, kritvitt leende och gyllene lockar. Jag pustade ut och tänkte för mig själv; vilken tur, allt är precis som vanligt!
Senaste Kommentarer: