Jag tycker beskrivningen ovan stämmer ganska bra, åtminstonde det där om frivillighet och skogar. Den här historien utspelar sig hösten 2004 alltså det år jag la studentmössan på hyllan. Ledigheten som följde var bekymmerslös, Sol, bad och semester.

Sen kom augusti och jag fick jobb, tack Tomas. Jag har aldrig varit duktigt på att höra av mig eller att hitta på saker med vänner. Så länge jag gick i skolan gick det liksom automatiskt, där sågs man vare sig man ville eller inte.

Jag börjar som sagt jobba och går in helhjärtat för att platsa i företaget, Vilket jag också gör. Det går bra för mig  jag får mer ansvar och förtroende jag inser att jag har chans att avancera. Jag ökar mina ansträngningar ytterligare och för att orka med full fart och fokus, dagarna blir inrutade i ”äta jobba sova och slutligen dö” schema.

Så kom hösten. En kväll sitter jag i min säng och tänker. ”Konstigt jag känner mig tom på något vis”. Det går inte att ta på känslan men den finns där. Jobbet trivs jag med och mina föräldrar är lika bra som vanligt. helt plötsligt inser jag vad som är fel-JAG HAR INGA VÄNNER.

När insikten till fullo gått upp för mig lägger jag mig ner på huvudkudden och gråter tyst. Jag känner ingen panik men sorgen är överväldigande. Jag har aldrig känt mig så ensam och jag hoppas jag aldrig någonsin ska behöva uppleva det igen!

Botten och vändpunkten kom nästan samtidigt. Efter den dagen har jag insett vikten av vänner. För dom flesta är den självklart -för mig behövdes det ett uppvaknande.

0 people like this post.

Like