När jag nu är sjukskriven, har jag plötsligt massor av tid att (vid sidan av all vila, alla promenader, simturer på badhuset, väntabarn-gympapass, fikastunder, hemmafixande och mys) fundera över graviditeten och föräldraskapet, och läsa böcker om förlossning och annat. Det är hur spännande som helst!
Många personer jag pratat med om förlossning, som inte gått igenom det själva än, har frågat mig om jag inte är panikslagen inför det faktum att det snart är dags. De flesta (av de jag pratat med) känner oro och rädsla inför en förlossning, att de skulle göra så ont och vara så läskigt. Men sanninen att säga, så ser jag så mycket fram emot det! Det ska bli så häftigt och spännande och coolt och intressant. Sen när jag väl befinner mig där kanske jag är av en annan åsikt..men just nu ser jag bara fram emot det.
Den enorma smärta som antagligen kommer att ta över mitt medvetande, är ju av en helt annan sort än den som jag till exempel känner om jag är med om en olycka och skadar mig. Den här smärtan har ju en skapande kraft, den leder fram till att den fantastiska person vi väntat på i så många månader, som vi föreställt oss hela livet i vår fantasi och i våra drömmar, äntligen kommer ut och vi får träffa den.
De flesta som varit med om en förlossning, eller flera, pratar sällan om dem har jag märkt. Jag tror att det kan bero på dels att man snabbt blir uppslukad (inte bokstavligen..) och fokuserad på barnet och framtiden. Att det är så oerhört privat. Och att man fort glömmer smärtan i all den glädje som smärtan byts ut mot. ..Jag får snart veta.
En sak jag är lite nervös över, är det där med medvetandet.. att jag på grund av smärta eller smärtlindring, främst då lustgas och liknande medel, kanske inte till hundra procent kommer att ha kontroll över mig själv. Jag kanske säger eller gör saker som jag inte normalt skulle göra. Typ säger dumma saker och slåss. Håller som bäst på och förbereder min kille på att vad som en händer så får han inte ta åt sig av negativa utfall från min sida..Han är i och för sig van, under de här månaderna har jag nog inte alltid varit så älskvärd och rolig.
Tror att allt är noga planerat av någon någon gång.
Jag har hört om många förstföderskor som fött för tidigt, där barnet har varit klar med sin tid i magen och velat komma ut. Så lite nojjig är jag över att den faktiskt skulle kunna komma redan nu. Att allt det här kan bli verklighet när som helst.
Senaste Kommentarer: